1 Ääiʹjeld pâʹsspeeiʹv tueʹlää, ko leäi veâl seuʹnnjed, Magdaala Mäʹrjj pueʹđi ääuʹd årra da vuâmmši, što ǩeäʹdǧǧ, kååʹtt leäi ääuʹd uus ooudâst, leäi sirddum nuuʹbb sâjja.
Isõs eʹpet pâiʹl rââʹdd vuõiŋsti da mõõni ääuʹd årra. Tõt leäi skuõrr, da tõn ooudâst leäi ǩeäʹdǧǧ.
Da sij joorte ǩieʹđj meädda. Isõs ǩiʹcsti pââjas da cieʹlǩi: «Eʹčč, späʹsseb, što leäk kuullâm muu.
Leša riist luʹnn čuõǯǯu Isõõzz jeäʹnn, kuäʹsǩǩ, Kloopaazz kaav Mäʹrjj da Magdaala Mäʹrjj.
Nieʹttel ǩeeʹjjest mättʼtõspäärna leʹjje eʹpet õõutsââʹjest, da ååʹn leäi Fooma še. Uus leʹjje lookkâst, leša Isõs pueʹđi sizz, čueǯǯai sij kõõskâst da cieʹlǩi siʹjjid: «Rääuh tiʹjjid!»