Sin Herr said tö höm: Wel, dü best en bråw en tru Knegt, dü hēst aur Litjet tru wessen, ik wel di aur en hīl Hoppen sǟt. Kīr īn ön di Herr sin Frügged.
Forwår, forwår, ik si ju: Hokken min Uurd hjert, en liiwt ön höm, diär mi stjürt heed, di heed dit ewig Lewent, en komt ek ön dit Gerigt, mar hi es van Doaden döörtrǟngt tö dit ewig Lewent.
Mar üs jat diärkam, forsåmelt sik dit hile Geminte, en forkindigt, hur vul gurt Dingen Gott dör jam dön hed, en hurdelling hi foar di Heiden di Dür tö di Glow ipenmåket hed.
Ön üs al speilet sik di Klårheid van di Herr, me bloat Ansegt, en wü ud eter ditsallew Bild forwandelt, van jen Klårheid tö di Üder, üs van di Herr sin Geist.
Omdat wü dör tau ünforanderlik Dingen, (for hat es ünmögelk, dat Gott lög kjen), en stark Trost ha, nämelk, dat wü di Töflögt diärtö nommen ha, om di üs önböden Höp fast tö hoalden.
For uk Kristus hed jenmal foar üs Send ledden, di Rogtfardig foar di Ünrogtfardigen, omdat hi üs henfört tö Gott; en hēd di Doad ledden eter dit Flēsk, mar es lewendig måket eter di Geist.
En ik hjert en gurtem Stem van Hemmel, di said: Betänk, Gotts Tabernakel es bi di Mensken; en hi wel bi jam une, en ja skel sin Volk wis, en Gott sallew me jam, skel jår Gott wis.