Diärom, o Mensk! kjenst dü di ek fri voar Skild kän, al hokken dü uk best, diär rigtet, för hurön dü en Üdern rigtest, fordammest dü di sallew; om sa vul moar, wan dü ditsalwige dädst, huraur dü ordilest.
For wan ja si skuld: Hat es Fred, hat hed nin Gefår, da skel de Fordârew jam skor aurfål, alliküs di Wark en Wüf, diär üp fålen Fut geid, en ja skel ek diärvan flögt.
Se tö, dat I höm dit ek wärne, diär sprakt. For wan dossen ek flögt sen, welk sik wärnt, üs hi üp di Ord sprok, vul mender wü, wan wü höm dit wärne, diär van Hemmel sprakt.
Hur wel wü henflögt kjen, wan wü sa en gurt Seligheid ek agt? Welk eterdat di Herr dit jest forkindjigt hed, uk tö üs kjemmen es, en befestigt van danen, welk höm hjert hå.