Hat mut di Lirling nog wiis, dat hi alliksa vuul es üs sin Meister, en di Knegt alliksa vuul üs sin Herr. Hå-s die Hüsvåder Beelzebub näämt, om hur vuul moar wel-s sin Tiinsten uk sa nääm?
En hi ging en litjet voarüt, fǟl diäl üp sin Ansegt, en bödigt en sprok: Min Våder est mögelk, da let dös Kelk mi forbi gung; dag ek üs ik wel, mar sa üs-t din Wel es.