1 Nem dânen, diär ön di Glow swak sen, ap, en forwirre di Geweten ek.
Dit knäkked Reid wel hi ek breek, en di rükken Kwert wel hi ek ütslük, tö dat dit Gerigt di Bogt diäraur faid.
Metjens rakt Jesus di Hund üt, fåtet höm ön, en said tö höm: “Wat heest dü en swak Glōw; hurom twiwelst dü?”
Nem ju in Agt, dat I niin van dös Litjen foragte, for ik si ju: Jår Engel ön Hemmel skaue altid dit Ansegt van min Vader ön Hemmel.
For hat geid ek ön sin Hart, mar ön sin Bük, en geid di rogt Wei weder üt, diär van al dit Iten rensket.
Hat wiär höm moar Gågen, dat em en Mellenstiin bi sin Hals hinget, en smeet höm ön di See, üs dat hi Jen van di Litj en ârgere skulđ.
Forwår, forwår, ik si ju: Hokken di apnemt, wan ik Jen stjür, di nemt mi âp; en hokken mi apnemt, di nemt höm âp, diär mi stjürt heed.
Di Eilönders, welk üs främed wiär, wiset üs vul Friindskep, måket Jöld, en nōm üs al ap, aur di Rin en Kold, diär wü ütstönden hed.
For wan jår Ofwising tö en Forsöning foar di Warld es, wat wiär dit üders, üs dit Lewent van di Doaden tö nemmen.
Di jen liwt, dat hi Alles it mai; mar hokken swak es, di et Grenigheid.
Hat es beter, nin Flēsk tö iten, en nin Win tö drinken, of likkert wat, hurön din Brödher sik stöt, of ârgert ud, of swak ud.
Hokken et, di foragte höm ek, diär ek et; en hokken ek et, di rigte ek aur di, diär et; för Gott hēd höm âpnommen.
Mar wü, diär wü stark sen, skel di Swakken jår Gebrekkelkheid drai, en ek üs sallew håge.
Diärom nem arküder âp, alliküs Kristus ju apnommen hēd tö Gottes Iär.
En hi wåd ek wankelik ön sin Glow, hi såg uk ek sin ein Likhäm ön, diär al kraftloas wiär, för hi wiär binai höndert Jår oald, uk ek Saras Kraftloasheid ön hör Lif.
Ik ha bi di Swakken wessen üs en Swakken, omdat ik di Swakken töwen. Ik sen arkjen Alles uden, omdat ik allerwegen jå hokken selig måke.
Nem höm nü da âp ön di Herr, me al Blidheid, en hoald Sokken ön Iären.
Mar wü formåne ju, lew Brödhern! wise di Aurdådigen törogt, tröste di Benauten, drai Sörrig foar di Swakken, hå Geduld me Arkjen.
Mar foar danen, diär volkommen sen, passet dit hart Iten, wil ja dör di Unigheid jar Sennen öwet hå, om dit Guds van dit Arigs tö önderskäden.
Wan er hokken tö ju komt, en bringt ek dös Lir, di mut I ek tö Hüs nem, en höm uk ek gröt.