Mar wan dü nödigt udst, da gung hen en set di liig ön, om dat, wan hi komt, diär di nödigt heed, en said tö di: Frinđ, set di hooger âp! Da wedt dü Iär hå voar dânen, diär me di tö Staal set.
En dit Geminte van al danen, diär di Glow hed, wiär jens ön Hart en Seel; uk said er Nemmen wat van sin Gud, dat et sin wiär, for Alles hed ja ön Geminskep (töhop).
Da iw nü Arkjen, wat I höm skildig sen; Skat, hokken di Skat tökomt. Tol, hokken di Tol tökomt. Fürgt, hokken di Fürgt tökomt. Iär, hokken di Iär tökomt.
Alliksa di Jungen skel di Olderlid harke. Altermal wis mung arküder, di jen di üder, önderdånig, en smük ju me Demud. For Gott wederstånt di Hogfârdigen, mar di Ligmüdigen jewt hi Gnad.
Wan er hokken said: Ik hå Gott lew, en håtet sin Brödher, di es en Lögner. For hokken sin Brödher ek lew hēd, diär hi sjogt, hur kjen hi Gott lew ha, diär hi ek sjogt?