Van di Tid of ön begent Jesus sin Lirlings tö wisin, dat hi jen Jerusalem gung måst, en van di Olderlid en Opperpröster en Skreftliirten vūl līd, en doad måket ūd skuld, en üp di trǟd Dai weder âpstun.
Voar dös Dagen stönd Theudas ap, en jaw voar, hi wiär wat, en en gurt Kär Karming omtrent vjurhöndert hinget höm ön; hi wåd doad slain, en al danen, welk höm tofälen wiär, sen ombisprat en tö nönt uden.
For ik fürgte, wan ik kom, dat ik ju ek sa findj, üs ik et ha wel, en I mi uk ek sa findj, üs I mi ha wel; dat er ek Ünjensheid, Nidskheid, Fortörning, Strid, Sladder, Instokin Apblögenheid, Aprör diär es.
Diär sik apsät en âphēwt aur Alles, wat Gott en Gottes Iär hjit, sa dat hi sik sät ön Gottes Tempel üs en Gott, en jewt sik diärfoar üt, dat hi Gott es.
For hat wel Mensken iw, welk van jam sallew olter vul hoald, gitsig, gurtprålerisk, hoffârdig, Spotter, üngehōrsom tögen di Åldern, ündankbar, ünhellig.
For ja sprēk stolt Urder, diär em ek üp rekene kjen; en lokke dör Üntügt tö di Wellest ön-t Flesk dânen, welk warelk flögt wiär van dânen, diär nü ön di Dwåling wandele.