17 I mut ek miin, dat ik kjemmen sen, om di Rogten en di Profeten oftöskaffin, ik sen ek kjemmen om-s oftöskaffin, mar om er vol foar tö dön.
Mar Johannes swåret, en said tö höm: “Let et sa gud wiis, for hat komt üüs tö, foar al Rogtigheid vol tö dön. Da let hi-t höm tö.”
Alles nü, wat I wel, dat ju di Lid dö mai, dit skel I jam uk dö. For sa lüt di Wetten en di Profeten.
En hat es legter, dat Hemmel en Öörd forgung, üs dat en Tüttel van di Wetten wegfalt.
En dit said ja, om höm tö prowin, en dat ja höm beskildige küd.
En said: Dös Mensk rat di Lid tö, tögen di Wet Gott tö iärin.
Help! Israeliten! Hjir es di Mensk, diär aural di Mensken lirt, wat tögen dit Volk, en tögen di Wet en tögen dit Steid es. En nü hēd er uk di Griken ön di Tempel brågt, en döt hellig Steid ünrin måket.
En stelt falsk Tjügen, ja said: Dös Mensk halt ek ap skempelk Urder tögen dös hellig Steid en di Wet tö spreken.
For Kristus es di Jend van di Wet, hokken ön höm liwt, di es rogtfârdig.
Skaffe wü da di Wet of dör di Glow? Diär est fir van! Mar wü rogt di Wet ap.
Om dat di Geregtigheid, en Fördering van di Wet, ön üs volbrågt ud, diär nü ek moar nå dit Flēsk, mar eter di Geist wandele.