Da wel di Könning si tö dânen, diär bi di rogt Hunđ stūn: “Kom hjårt, I sen wel segnet van min Vader, ârwe dit Rik, diär ju van jest Begen van di Wârld tötågt es.
Diär-t ek höndertmål wederfeid, nü ön dös Tid, Hüsing, Brödhem, en Sestern, en Moder, en Biärner, en Eker- me Forföllinger, en ön di tökommen Tid dit ewig Lewent.
Mar jer dit Alles komt, wels ju öngrip, en ju forfölge, en wels ju aurlewere ön jaar Skulen en jaar Türner, en ju voar Könninger en Stadhoalđers slippe om min Nooms wel.
Täänk om min Uurd, wat ik tö ju said hå. Di Knegt es ek gurter üs sin Herr. Hå ja mi forfölligt, da wel ja ju uk forfölge; hå ja min Uurd hölden, da wel ja ju uk hoald.
En Saulus hed en Welhågen ön sin Doad. Diär öntstönd om di Tid en gurt Forfölging aur dit Geminte ön Jerusalem; en ja wad ombistrit ön di Lönden Judäa en Samaria, sönder di Apostel.
Min Forfölliging, min Liden, welk ik ön Antiochien, ön Iconien, en ön Lystra erfåren hå, watfoar en Forfölliging ik leden ha, en üt dit al hēd di Herr mi erlöset.
Selig es di Man, diär di Önfegting me Geduld üthalt, for eter dat hi di Prōw üthölden hēd, skel hi di Lewentskron fo, welk Gott dânen löwet hed, diär höm lew hå.
Se, wü prise dânen lekkelk en selig, diär geduldig sen en ütharre. I hå hjert van Hiobs Geduld, en di Herr sin Jend hå I sen; for di Herr hēd Meliden me ju, en es barmhartig.
Ek üs Kain, diär van di Arig wiär, en slog sin Brödher doad. En üt wat Oarsåk slog hi höm doad? Aurdat sin Dåden ârig wiär, en sin Brödhers Dåden rogtfardig.
Fürgte di ek voar dit, wat dü lid skedt. Se, di Düwel wel hokken van ju ön-t Gefängnis sät, omdat I forsågt ud, en Bedrük hå skel ön tin Dågen. Bliw tru bet tö di Doad, da wel ik di Lewents Kron di iw.