12 En said: Dös Leetsten hå man jen Stünd årbed, en dü hēst jam üüs lik maket, en wü hå dag di Last van di hile Dai en di Hit drain.
En diär ja di fingen hed, murret ja tögen di Hüswiärt.
En wan di Winđ üt Süden weit, da si I: Hat ud wârm. En hat ud alliksa.
Hur blewt nü di Rüm? Di es ut. Dör watfoar en Wet? Dör di Werken eter di Wet? Nån! mar dör di Wet üt di Glow.
Voaral es hi en iningst Gott, diär di Beskjäring rogtfârdig maket ut di Glow, en di Voarhid dör di Glow.
Bet tö dös Stünd lid wü bid Hunger en Törst, en sen nåken, en sen slain uden, en hå nin fast Steid.
Nämelk dat di Heiden Meârwing sen, en ön disallew Likhäm, en Megenoten van di Tölöwing ön Kristus dör dit Evangilje.
Di Sen geid âp me di Hit, en dit Gärs forwellet, en di Blomen fål of, en sin dâlk Gestalt forgeid; alliksa wel di Rik ön sin Håb en Gud forwelle.