32 Diär fördigt di Herr höm voar sik, en said tö höm: “Dü Dögenigt, al din Skild hå ik fål letten, aurdat dü mi diärom boadst.
Di Herr hed Melid me dös Knegt; en let höm loas, en di Skild let hi fål.
Mar diär di Meknegter dit såg, wåd ja vūl fortröttelk; ja ging hen, en brågt dit al voar jår Herr, wat er (passiäret) /sken/ wiär.
Skudt dü di da uk ek aur din Meknegt erbarme, allik üs ik mi aur di erbarmet hå.”
Mar sin Herr swåret en said tö höm: Dü Dögenigt en lai Knegt, wust dü, dat ik īnbarge wild, hur ik ek sen hå, en såmle wild, hur ik nönt ütstrit hå.
Mar hi said tö höm: Üt din ein Müd rogt ik di, dü Skalk! Wust dü, dat ik en strääng Man sen; nem ik wat, hur ik nöndt leid hå, en bârige ik, wat ik ek sen hå.
Mar wü wēt, dat wat di Wet said, dit ud al danen said, diär önder di Wet sen, omdat Alle di Müd stoppet ud, en di hile Warld voar Gott skiljig es.
Mar diär skel en ünbarmhartig Gerigt aur danen gung diär nin Bârmhartigheid öwet hå; en di Bârmhartigheid rümet sik tögen dit Gerigt.