Wan-er hokken dit Urd van-t Könningrik hjert, en ek forstånt, da komt di Arig (Bös), en rewt-et weg, wat-er sen es ön sin Hart, en dit est, diär langs bi di Wei sen es.
Wårelk, wårelk, ik si ju: Hat mai da wiis, dat dit Wetenkurn ek ön di Öörd falt, en sterwt, da blewt et alining; mar wan-t sterwt, da bringt et vuul Frügt.
I sen van di Vader di Düwel, en eter ju Våders Lest wel I dö. Disallew es en Mūrdiger van jest Begen of ön, en hi heed ek ön di Wårheid bestönden, for di Wårheid es ek ön höm. Wan hi Lögen sprakt, da sprakt hi van sin Ein; for hi es en Lögner, en di Vader van di Lögen.
Sen wü da Biärner, da sen wü uk Arwing, nämelk Gottes Arwing, en Kristus sin Mearwing; wan wü me höm Iid, omdat wü uk me höm tö di Herligheid aphewen ud.
Wat tö ju kjemmen es, alliküs ön di hile Warld, en es frugtbar, alliküs ön ju, van di Dai of ön, dat I dit hjert hå, en Gottes Gnåd ön di Wårheid kǟnt hå.
Hir tö, min lew Brödhern! hēd Gott ek di Armen üp dös Wârld ütwälet, om ön di Glow rik tö wisen, en Arwing van dit Rik, wat Gott dânen löwet hēd, diär höm lew hå.
Min Lewsten! wü sen nü Gottes Biärner, en hat es jit ek ipenbåret uden, wat wü wis skel. Mar wü wēt, wan dit ipenbåret ud, dat wü höm lik wis skel; for wü skel höm se, alliküs hi es.
En ik sag en üder Engel medden dör di Hemmel flöen, hi hed en ewig Evangilje, om dânen tö forkindjigen, diär üp di Örd set en une, en alle Heiden, en Stammen, en Moalen, en Volken.