En hi fing ön tö prötjin döör Gliknissen tö jam: En Man plåntet en Wiingoard, en säät en Tūn diärom, en grow en Pärskül, en begt en Türn, en forhǖrt di Wiingoard ön di Gârtners, en reiset aur Lönd.
En ja tragtet diäreter, hurdelling ja höm grip küd, mar ja fürgt sik dag voar di Kär Lid, for ja fornoom, dat hi üp jam dös Gliknis spreken hed; en ja ferlet höm, en ging diärvan.
Hat es ju sa iwen, di Hjemmelkheid van Gotts Könningrik tö weten; mar tö di Üdern, spreek ik ön Gliknissen, dat ja dit ek se, al wan ja dit uk se; en ek forstuun, al wan ja dit uk hiir.
Dit hå ik tö ju döör Gliknissen spreken. Mar hat komt di Tid, dat ik ek moar döör Gliknissen me ju spreek wel, mar ju fri üt forkindige wel van min Våder.