37 En diär hi nü naier hjårt kâm, en diälging van di Ölibârig, begent di hile Kär van sin Lirlings me Frügged Gott me gurtem Stem tö prisin aur alle magtig Dåden, diär ja sen hed.
Diär ja nü tegt bi Jerusalem kâm jen Bethfage bi di Bârig me Oliwen, stjürt Jesus tau van sin Lirlings.
En diär hi üp di Ölibârig seet lik aurvoar di Tempel, fråget Petrus, en Jakobus, en Johannes, en Andreas höm alining.
En diär ja di Lowsalm süngen hed, ging ja üt nå di Ölibarig.
En metjens küd hi sé, en hi fölgt höm, en priset Gott. En al dit Volk, diär dit saag, lowet Gott.
En di träd kâm en said: Herr! se hjir, hjir es ju Pünđ, wat ik önt Swäätdok iinknet hå.
En hat kâm tö pas, diär hi tegt bi Bethphage en Bethanien kjemmen wiär, en bi di Ölibarig kâm, dat hi tau van sin Jüngers ütstjürt.
Diär hi nü fârder reiset, bredet ja jaar Kloader üp di Wei.
En ja waad altermaal vol Fürgt, en priset Gott en said: Diär es en gurt Profet mung üüs âpstönđnen, en Gott heed sin Volk besaagt.
Diärom ging uk di Kär Lid höm önnemȫt, diär ja hjert, dat hi dit Teken dön hed.