Jerusalem, Jerusalem! diär dü di Profeten dit Lewent nemst, en stinigst dânen, diär tö di stjürt ud, hur aaft haa ik din Jungen forsaamle wilđ üs en Hen hör Henkgen önđer hör Jükken; en I hå ek wilđ.
Mar hi swaaret en said tö sin Våder: Se jens, sa vuul Jaar tine ik ju, en hå jit nimmer wat tögen ju Wel dön. En I hå mi nimmer en Wedder dön, dat ik mi me min Frinđner frügge küd.
Man diär di Farisäer dit saag, diär höm nödigt hed, said hi bi höm salw: Wan didiärem en Profet wiär, da wust hi, hokken en watfoar en Wüf dit es, diär höm onröört, for jü es en senđnig Mensk.
Mar di Juden sagt di öndagtig en iärbar Wüffen, en di Oppersten ön di Steid âptöhitsin, en reget ap tö en Forfölging aur Paulus en Barnabas, en brågt et diärhen, dat jat dit Lönd forwiset wåd.
Mar diäraur kam er Juden van Antiochien en Ikonien, en besnakket (aurredet) dit Volk, en stinigt Paulus, en slippet höm üt di Stad; en ja ment, hi wiär stürwen.