En hi rööp di Kär tö sik me samt sin Lirlings, en said tö jam: Hokken mi eterfölge wel, di forlögne sik salw, en nem sin Krüts üp sik en fölge mi eter.
En hi said tö jam: I sen sokken, diär jam salw rogtfârdige voar di Mensken, mar Gott käänt ju Harten; for wat hoog es voar di Mensken, dit es en Gruul voar Gott.
For ja kän Gottes Rogtfârdigheid ek, diär voar Gott gelt, mar ja tragte jår ein Rogtfârdigheid âptörogten, en sen di Rogtfârdigheid, diär foar Gott gelt, ek önderdån.