Van di Tid of ön begent Jesus sin Lirlings tö wisin, dat hi jen Jerusalem gung måst, en van di Olderlid en Opperpröster en Skreftliirten vūl līd, en doad måket ūd skuld, en üp di trǟd Dai weder âpstun.
En danen, diär voarbi ging, forspottet höm, en skoddet di Hauder, en said: Fui di, skamme di wat, dü wedt di Tempel diälbrēk, en ön tri Dagen weder âpbeg.
En hi begent jam tö liren: Di Menskenseen mut vuul lid, en forstöt ud van di Olderlid en Opperpröster, en Skreftlirten, en om-t Lewent brågt ud en na tri Dågen âpstun.
Diär swåret Jesus, en said tö jam: Forwår, forwår, ik si ju: Di Seen kjen nöndt van höm sallew dö, üs wat hi sjogt, dat di Vader dǟd. For wat hi dǟd, ditsalwige däd gelik uk di Seen.
Diärom sen wü me höm begrewen uden dör di Döp ön di Doad, omdat alliküs dör sin Våders Herligheid apwäkt uden es van Doaden, sa skel wü uk ön en ni Lewent wandele.
Wan nü di Geist, diär Jesus van Doaden âpwäkt hēd, ön ju unet, da skel uk disalwige, diär Jesus van Doaden âpwäkt hēd, ju sterwelik Likhäm lewendig måke, om di wel, dat sin Geist ön ju unet.
For uk Kristus hed jenmal foar üs Send ledden, di Rogtfardig foar di Ünrogtfardigen, omdat hi üs henfört tö Gott; en hēd di Doad ledden eter dit Flēsk, mar es lewendig måket eter di Geist.