En hi ging en litjet voarüt, fǟl diäl üp sin Ansegt, en bödigt en sprok: Min Våder est mögelk, da let dös Kelk mi forbi gung; dag ek üs ik wel, mar sa üs-t din Wel es.
Voar dit Poaskfääst, üs Jesus wust, dat sin Tid kjemmen wiär, dat hi üt dös Warld tö di Vader gung skuld, alliksa üs hi sin Einen hed lew hed, sa behöld hi jam lew bet tö sin Jend.