Wan dü nü Gåwen ütdilest, skedt dü ek voar di tute let, üs di Skinhelligen ön di Skulen en üp di Stråten dö let, om van di Mensken iäret tö uden. Forwår ik si ju, ja hå jår Loan al weg.
En hi said tö jam: I sen sokken, diär jam salw rogtfârdige voar di Mensken, mar Gott käänt ju Harten; for wat hoog es voar di Mensken, dit es en Gruul voar Gott.
Mar dit es en Jud, diär innerlik forborgen es; en di Beskjäring ön-t Hart es en egt Beskjäring, welk ön di Geist, mar ek ön di Bokstewer bestånt. Sa jen hēd Low, ek van Mensken, mar van Gott.
Diärom rigte ik ek voar di Tid, tödat di Herr komt, diär uk ön-t Lägt bring wel, wat ön Junkens forborgen es, en di Rēdslaggen ön di Harten ipenbåre; en da skel arkjen van Gott Low tö Dil ud.