Mar di diär hjert en ek dǟd, hi es allik üs en Mensk, diär en Hüs begt üp di Öörd sönđer Grünđstiin; en di Strôm reew diär tögen ön, en hat fääl balđ, en di Rewt ön't Hüs wiär gewaltig.
Dit es wes wår: Ik wel dat dü Sok standhaft lirst, omdat danen welk ön Gott glowig uden sen, me Iärnst en Iwer strewe gud Werken tö forrogten. Sok es gud en net foar di Mensken.
Let ju ek me manningerlei en främed Lir ombidriw. For hat es gud, dat dit Hart stark ud dör di Gnad, ek dör di Spisen, hurvan dânen nin Net hå, welk sik diärön hoald.