Mar ik si ju: “Hokken me sin Brödher håtet, di skel voart Rogt skildig wiis. Mar hokken tö sin Brödher said: Ragga! di skel voar di Råd skildig wiis. Mar hokken said: dü Nar, di fortinet ön di Hel tö kommen.
Da stjürt ik alstunds tö di. Dü hēst weldön, dat dü kjemmen best. Nü sen wü hjir al bi arküder voar Gott, om Alles tö hiren, wat di van Gott befälen es.
Diärom danke wü uk langsen Gott, dat I, üs I di Forkindjiging van Gottes Urd fing, dit önnōm ek üs Mensken-Urd, mar, (alliküs dit wårelk es) üs Gottes Urd, wat uk wirket ön ju, diär glowig sen.
Hir tö, min lew Brödhern! hēd Gott ek di Armen üp dös Wârld ütwälet, om ön di Glow rik tö wisen, en Arwing van dit Rik, wat Gott dânen löwet hēd, diär höm lew hå.
Sprēk nönt Arigs van arküder, lew Brödhern! Hokken om sin Brödher wat Arigs sprakt, en aur sin Brödher ordilet, di sprakt arig van di Wet, en ordilet aur di Wet. Wan dü aur di Wet ordilest, da best dü nin Däder van di Wet, mar en Rigter.
Voar allen Dingen, min Brödhern! swär ek, nogweder bi di Hemmel, of bi di Ord, of me üder Iid. Mar ju Urd: Jå, bliw Jå! en Nån bliw Nån, omdat I ek ön Huggeli fål.