Wü ha en fast, profetisk Urd; en I dö wel, wan I diärüp Agt iw, üs üp en Lägt, wat skintj ön en junk Steid, tö dat di Dågerad önbrakt, en di Miärenstjär âpgeid ön ju Hart.
Döt es di Ipenbåring van Jesus Kristus, welk Gott höm iwen hed, om sin Tinstknegter tö wisin, wat ön en Hast ske mut, en hi hēd-s ütdüdet, en stjürt dör sin Engel, tö sin Tinstknegt Johannes.
Di sprok: Ik sen dit A en dit O, di Jest en di Lēst. En wat dü sjogst, dit skriw ön en Bok, en stjür dit ön di Geminten ön Asien, tö Efesus, en tö Smyrna, en tö Pergamus, en tö Thyatira, en tö Sardis, en tö Filadelfia, en Laodicea.
Johannes ön di sowen Geminten ön Asien: Gnade wis me ju, en Fred van di, diär es, en diär wiär, en diär komt, en van di sowen Geister diär voar sin Trōn sen.
Hokken Oaren hēd, di hir, wat di Geist tö di Geminten said: Hokken aurwent, höm wel ik tö iten iw van dit forborgen Manna, en ik wel höm en wit Stin iw, en üp di wit Stin en ni Nōm skriw, welk Nemmen känt, üs di diär en faid.
Hokken Unrogt däd, let höm uk länger Unrogt dö, en hokken ünrin es, di mai uk länger ünrin bliw. Mar hokken rogtfârdig es, di bliw uk länger braw, en hokken hellig, di bliw uk länger hellig.
En hi said tö mi: Dös Urder sen wes en wårhaftig. En di Herr Gott der Helligen en Profeten hed sin Engel stjürt, om sin Tinstknegter tö fortonin, wat ön en Hast ske mut.
En jen van di Olderlid sprok tö mi: Skroale ek! Se, di Löw hēd aurwonnen, diär es van di Stam Juda, di Röt van David, om dit Bok ipen tö måkin, en sin sowen Segeler tö breken.