En al hokken Hüsing, of Brödhern, of Sestern, of Våder, of Moder, of Wüf, of Biärner, of Eker om min Nōms wel forlet, di skelt höndertfoaldig nem en dit ewige Lewent ârwe.
Sin Herr said tö höm: Wel, dü best en bråw en tru Knegt, dü hēst aur Litjet tru wessen, ik wel di aur en hīl Hoppen sǟt. Kīr īn ön di Herr sin Frügged.
Da wel di Könning si tö dânen, diär bi di rogt Hunđ stūn: “Kom hjårt, I sen wel segnet van min Vader, ârwe dit Rik, diär ju van jest Begen van di Wârld tötågt es.
Watfoar en Lik hed Gottes Tempel me di Ofgotten? Mar I sen di lewendig Gott sin Tempel, alliküs Gott sprakt: I wel ön jam une, en ön jam wandele, en wel jår Gott wis, en ja skel min Volk wis.
For dit es dit Testament, wat ik me dit Hüs Israel eter dös Dågen make wild, sprakt di Herr: Ik wel min Wetten ön jår Sen iw, en ik wels ön jår Hart skriw, en ik wel jår Gott wis, en ja skel min Volk wis.
Hokken Oaren hēd, di hir, wat di Geist tö di Geminten said: Hokken aurwent, höm wel ik tö iten iw van dit forborgen Manna, en ik wel höm en wit Stin iw, en üp di wit Stin en ni Nōm skriw, welk Nemmen känt, üs di diär en faid.
En ik hjert en gurtem Stem van Hemmel, di said: Betänk, Gotts Tabernakel es bi di Mensken; en hi wel bi jam une, en ja skel sin Volk wis, en Gott sallew me jam, skel jår Gott wis.