Täänk om min Uurd, wat ik tö ju said hå. Di Knegt es ek gurter üs sin Herr. Hå ja mi forfölligt, da wel ja ju uk forfölge; hå ja min Uurd hölden, da wel ja ju uk hoald.
Hi nōm Paulus sin Görtel, boand sik diärme Hunden en Fet, en said: Dit sprakt di hellig Geist: Di Man, welk dös Bjält töhjert, skel di Juden ön Jerusalem sa binj; en höm ön di Heiden jar Hunden aurlewere.
Mar Paulus swåret en said: Wat måke I, dat I skroale, en mi min Hart sa swår måke? Ik sen er redig tö, ek alining mi binj tö letten, mar uk om ön Jerusalem tö sterwin, om di Nōms wel van di Herr Jesus.
En hi sjillewt en wåd forsåget, en said: Herr, wat wedt dü, dat ik dö skel? Di Herr said tö höm: Stun ap, en gung īn ön di Stad, diär wel em di si, wat dü dö skedt.
For di Såk lid ik sok, mar ik skamme mi ek diärvoar. For ik wēt, ön hokken ik liw, en sen er wes üp, dat hi magtig es, dit, wat ik höm auriwen ha, tö bewårin tö di jungst Dai.
Min Forfölliging, min Liden, welk ik ön Antiochien, ön Iconien, en ön Lystra erfåren hå, watfoar en Forfölliging ik leden ha, en üt dit al hēd di Herr mi erlöset.
Selig sen I, wan I forspottet ud aur di Nōm van Kristus; for di Geist, diär en Geist van di Herrelkheid, en di Geist van Gott es, röst üp ju. Bi jam es hi last, mar bi ju es hi priset.
Ik Johannes, diär uk ju Brödher en Dilnemmer ön di Bedrüwwing es, en ön dit Rik, en ön di Geduld van Jesus Kristus, wiär üp dit Eilönd, wat Patmos hjit, om di wel van Gotts Urd en dit Tjügnis van Jesus Kristus.