2 Di Eilönders, welk üs främed wiär, wiset üs vul Friindskep, måket Jöld, en nōm üs al ap, aur di Rin en Kold, diär wü ütstönden hed.
Aurit ek, om gastfri tö wisen; for diärdör hå Sommen sönder jar Weten Engel beherbârigt.
Diär es ek Grik, Jud, Beskjäring, Voarhid, Bütlönder, Scythe, Tinstknegt, fri Man; mar Kristus es Alles ön Al.
Ik sen en Skildner bid bi de Griken en Barbaren, bid di Wissen en Ünwissen.
Ön Meit en Årbed, ön vul Wåkin, ön Hunger en Törst, ön vul Fastin, ön Frost en Nåkenheid.
Üs di Lid üp dit Eilönd dit Dirt ön sin Hund hingin såg, said ja tö arküder: Di Mensk es wes en Murdiger, welk di Wrög ek lewwe let, alhurwel hi üt di See reddigt uden es.
Wan ik nü ek di Bedüding van di Stem wet; wild ik da ek üs en Främed foar di wis, diär sprakt; en di diär sprakt mut mi främed wis.
En hokken jen van dös Ringsten en Drōnk kuul Weter dääd, ön en Jünger sin Noom. Wårelk, ik si ju, hat skel höm ek ünbeloanet bliw.
Di Üder Dai kam wü ön tö Sidon. Julius behandelt Paulus rogt friindlik, jaw hom Forlof, tö sin gud Frinjer tö gungen, en van jam sik plege let.
En nü skel di Voarhid, diär van di Natur es, en di Wet volbringt, di ek rigte, diär dü önder de Bokstewer en Beskjäring best, en di Wet ek befölligst?
En di Tinstknegter en di Diners stönd diär, en hed en Kȫljöld måket, for hat wiär kūl, en wârmt sik. Petrus stönd bi jam, en wârmt sik.
En üs Paulus en Hop drüg Twiggen töhop råket, en ön-t Jöld smēt, kam aur di Lög en Slang üt, en woand sik Paulus om sin Hund.
Nem dânen, diär ön di Glow swak sen, ap, en forwirre di Geweten ek.
Hokken et, di foragte höm ek, diär ek et; en hokken ek et, di rigte ek aur di, diär et; för Gott hēd höm âpnommen.