Üs hi nü dit Sjün sen hed, sågt wi straks aur na Macedonien tö reisin, for wü slüt diärüt, dat di Herr üs diärhen röpen hed, om jam dit Evangilje tö forkindigen.
En hat kâm tö pas, üs wü tö dit Gebet henging, kam er üs en Tinstfamen öntögen, welk en Geist hed, om tö wårsien, en me Wårsien hör Herr vul Wenst inbrågt.
Mar wü wiär al voarof ön Burd gingen, en nå Assus fären, hur wü Paulus, welk bet diärhen tö Fut gingen wiär, tö üs nem wild; for hi hed-t üs sa befälen.
En me üs reiset uk hok Jüngers van Casarea, welk en Man van Cypern, bi Nōm Mnason, tö üs brågt; hi wiär jen van di jest Jüngers, en wü skuld bi höm Herbârig fo.
En hi let da tau Önderhaudmåner röp en said tö jam: Röst tau höndert Krigsknegter, om nå Cäsarea tö tien, en hoald söwendig Rütters, en tau höndert Stangendraiers ön Beredskep tögen di trǟd Stünd ön Nagtem.
En eter Forlöp van tri Mun foar wü of me en Skep van Alexandrien, wat di Teken (Panier) Castor en Pollux (di Twellings) hed, en bi dit Eilönd sin Wunterlåg hed.
Mar üs wü tö Rom kâm, jaw di Önderhaudman di Gefangenen aur ön di Opperst van di Lifwagt. Paulus fing Forlof, dat hi une küd, hur hi wild, me en Krigsknegt, diär höm bewagt.
En dit Urd håget di hil Mängde wel; en wälet Stefanus, en Man vol van Glōw en di hellig Geist, en Filippus, en Progorus, en Nikanor, en Timon, en Parmenas; en Nikolaus, en Judengenōt (Nibekirt) van Antiochien.