Simon Petrus stapt iin, en tōg dit Nat üp-t Lönd, vol van gurt Fesken, höndert tri en föfdig. En hurwel dat er sa manning wiär, rēw dit Nat dag ek öntau.
Nōm di Miältid en lowet Gott me Frügged en me Jenfoalighed ön-t Hart en hed Gnad bi Gott en bi dit hile Volk. En di Herr död dågligs hokken hentö tö dit Geminte, welk selig wåd.
Ark Mensk skell di Obrigheid önderdån wis, diär Gewalt aur höm hēd. For diär es nin Obrigheid sönder van Gott. Hur en Obrigheid es, di es van Gott forordnet.
Diär meskin jer ek liwt, üs Gottes Geduld lung tewt tö Noas Tid, üs di Ark ütröst wåd, hurön litjetten, hat wiär ågt Selen, behölden wåd dör dit Weter.