Forhandlings 14:3 - North Frisian New Testament (Clemens)
3 Da höld jat jam diär nü en Tidlung ap, en lirt frimudig eter di Herr sin Sen, welk dit Urd van sin Gnåd betjügt, en let Teken en Wunder dör jår Hunden ske.
Mar Paulus en Barnabas sprok dristig en fri: Hat wiär nödig, dat Gottes Urd jest tö Ju spreken wåd; mar nü stöt I dit van ju, en agt ju sallew ek wert tö dit ewig Lewent; se, da wänd wat unk tö di Heiden.
I Karming (Måner) van Israel, hir dös Ūrder: Jesus van Nazareth, di Man van Gott, üttekent bi ju me Dåden, Wunder en Teken, welk Gott dör höm dön hēd medden mung ju, üs I uk sallew wēt.
Mar ik täl (agt) ek diärüp; en min Lewent es mi sallew ek tö jür, omdat ik min Lewentslōp me Frügged volbring, en di Tinst (dit Amt), wat ik van di Herr Jesus fingen hå, dit Evangilje van Gottes Gnåd tö forkindigen.
En nü, Brödhem! befele ik ju Gott, en dit Urd van Gottes Gnad, diär magtig nog es, om ju fast tö måkin, en ju me alle Helligen dit beskjärt Arwdil tö iwen.
For ik skamme mi ek voar dit Evangilje van Kristus, för hat es en Kraft van Gott, om al danen selig tö måkin, welk diärön liw, jest di Juden, en da uk di Griken.
Mar alhurwel wü tövoaren ledden ha, en forsmoait uden sen ön Filippi, (üs I wēt) wiär wü dag likwel blid ön üs Gott, om me gurt Gefår Gottes Evangilje bi ju tö forkindjigen.