En hi wǟftet me di Hund jam tö, dat ja swügge skuld, en fortält jam, hurdelling di Herr höm üt dit Gefängnis fört hed, en said: Bring Jakobus en di Brödhem di Böd. En hi ging üt, en reiset nå en Üder Plats.
Mar Paulus en Barnabas sprok dristig en fri: Hat wiär nödig, dat Gottes Urd jest tö Ju spreken wåd; mar nü stöt I dit van ju, en agt ju sallew ek wert tö dit ewig Lewent; se, da wänd wat unk tö di Heiden.
Sommen van-t Volk nom Alexander üt di Kär, aurdat di Juden höm voarskopt. Alexander winket me di Hund, dat ja stel wis skuld, en hi wild sik voar dit Volk forswåre.
Da stönd Petrus âp me di Ellef, hēwt sin Stem, en sprok tö jam: I Juden, lew Måner, en Alle, diär ön Jerusalem une, dit skel ju bekǟnt wis, en let min Urder tö ju Oaren ingung.
I Karming (Måner) van Israel, hir dös Ūrder: Jesus van Nazareth, di Man van Gott, üttekent bi ju me Dåden, Wunder en Teken, welk Gott dör höm dön hēd medden mung ju, üs I uk sallew wēt.
En diär Petrus dit såg, swåret hi dit Volk: I Karming van Israel! wat wundere I ju diäraur? Of wat lukke I üp unk, alliküs dat wat höm tö gungen fingen hed dör unk ein Kraft en Gottesfürgtigheid?
Hokken Oaren hēd, di hir, wat di Geist tö di Geminten said: Hokken aurwent, höm wel ik tö iten iw van dit forborgen Manna, en ik wel höm en wit Stin iw, en üp di wit Stin en ni Nōm skriw, welk Nemmen känt, üs di diär en faid.