En üs Petrus ön sik slog (bi höm salw twiwelt) watfoar en Gesigt dit wiär, wat hi sen hed, lukke hjir, da fraget di Karming, welk van Cornelius stjürt wiär, om Simons Hüs, en stönd bi di Dür.
Da stjürt ik alstunds tö di. Dü hēst weldön, dat dü kjemmen best. Nü sen wü hjir al bi arküder voar Gott, om Alles tö hiren, wat di van Gott befälen es.
En üs di Engel, welk me Cornelius sprok, weggingen wiär, röp hi tau van sin Hüsknegter, en en gottes=fürgtig Krigsknegt van danen, welk stidigs bi höm wiär.
Aurdat Lydda nai bi Joppe es, üs di Jüngers hjert, dat Petrus diär wiär, stjürt ja tau Karming tö höm, en boad höm, dat hi-t ek âpsküw måt, tö jam tö kommen.
Dat hi sin Seen ipenbåret ön mi, dat ik höm dör dit Evangilje forkindjige skuld mung di Heiden; nōm ik dit hastig voar, en berat mi ek me Flēsk en Blod.