En diär Jesus döpet uden wiär, stapt hi metjens üt of-t Weter, en lukke hjir, diär ipen-t sik di Hemmel aur höm. En Johannes såg Gottes Geist allik üs en Düf diäl üp höm kommen.
Voar dit Poaskfääst, üs Jesus wust, dat sin Tid kjemmen wiär, dat hi üt dös Warld tö di Vader gung skuld, alliksa üs hi sin Einen hed lew hed, sa behöld hi jam lew bet tö sin Jend.
Jesus said tö hör: Rör mi ek ön, for ik sen jit ek âp fären tö min Våder. Mar gung hen tö min Brödhem, en si tö jam: Ik får âp tö min Våder, tö min Gott, en tö ju Gott.
Welk uk said: I Manslid van Galiläa, wat stun I hjir en lukke âp tö Hemmel? Dös Jesus, welk van ju es apnommen tö Hemmel, skel weder kom, alliküs I hå höm henfåren sen.
En üs ja diär kam, ging ja âp ön di bowerst Sål, hur ja blēw, Petrus en Jakobus, Johannes en Andreas, Filippus en Thomas, Bartholomäus en Matthäus, Jakobus, die Sēn van Alfäus, en Simon Zelotes, di Brödher van Jakobus.
Hurdelling Gott disallew Jesus sallewt hēd me di hellig Geist en Kraft; diär ombi reiset hēd, en hēd weldön en Alle sünd måket, welk van di Düwel aurwäldigt wiär, for Gott wiär me höm.
En kündig gurt es di gottselig Hjemmelkheid: Gott es ipenbåret ön-t Flēsk, rogtfardigt ön di Geist, es sen uden van di Engeler, es prötjet uden bi di Heiden, es liwt uden ön di Wârld âpnommen ön di Herlikheid.
For Kristus es ek ingingen ön dit Hellig, wat me Hunden måket es, wat en Nabild van dit wåre wiär, mar ön di Hemmel sallew, en voar Gottes Ansegt foar üs sik tö stellen.
Döt es di Ipenbåring van Jesus Kristus, welk Gott höm iwen hed, om sin Tinstknegter tö wisin, wat ön en Hast ske mut, en hi hēd-s ütdüdet, en stjürt dör sin Engel, tö sin Tinstknegt Johannes.
Hokken Oaren hēd, di hir, wat di Geist tö di Geminten said: Hokken aurwent, höm wel ik tö iten iw van dit forborgen Manna, en ik wel höm en wit Stin iw, en üp di wit Stin en ni Nōm skriw, welk Nemmen känt, üs di diär en faid.