Di Juden swaret höm, en said: Om dit gud Werks wel stinige wü di ek; mar om di Gottesforspottings wel, en om dat dü en Mensk best, en måkest di sallew tö Gott.
I hå hjert, dat ik tö ju said ha: Ik gung hen, en kom weder tö ju. Wan I mi lew hed, da wild I ju frügge, dat ik tö ju said ha: Ik gung hen tö min Vader, for min Våder es gurter, üs ik.
Diärom tragtet di Juden nü jit vūlmoar diäreter, dat ja höm tö Doâd brågt, aurdat hi ek alining di Sabbat brok, mar uk said, dat Gott sin Vader es, en hi måket sik sallew tö Gottes Seen.
Mar di Ünglowigen, huns Forstand di Warlds-Gott forblänt hēd, se dit klar Lägt van dit Evangilje ek, ja se ek di Klårheid van Kristus, diär Gottes Bild es.
En kündig gurt es di gottselig Hjemmelkheid: Gott es ipenbåret ön-t Flēsk, rogtfardigt ön di Geist, es sen uden van di Engeler, es prötjet uden bi di Heiden, es liwt uden ön di Wârld âpnommen ön di Herlikheid.
Wil hi di Glindering van sin Herrelkheid es, en dit Iwenbild van sin Wesen, en drait alle Dinge me sin kraftig Urd, en hēd di Rensking van üs Send dör sik sallew tö Wei brågt, da hed hi sik sät tö di rogt Hund van di Majestät ön di Hōgde.