Mar Zachäus trat naier en said tö di Herr: Se, Herr, dit Hoallew van min Gud iiw ik ön di Ârmen, en wan ik hokken bedrain hå, da maake ik dit vjurmaal weder gud.
Se I diär foar tö: dat em bi ju rogtfârdig Frügt van en iärnsthaft Bekiring sjogt, en nem ju man ek voar tö sien: Wü hå Abraham tö Våder. For ik wel ju si: Gott kjen Abraham üt dös Stiner Biärner âpstuun let.
En årbede, en wirke me üs ein Hunden. Wan wü ütskelt ud, da segene wü, wan wü forfölligt ud, da lid wü dit geduldig; wan wü last ud, da dö wü gud Urden.
For jar Blidheid wiär diär voarskel, wil ja dör vul Bedrüwwing prowet uden wiär. En alhurwel ja ön gurt Armud wiär, da hå ja dag hold gudwellig rikkelk iwen.
Dit es wes wår: Ik wel dat dü Sok standhaft lirst, omdat danen welk ön Gott glowig uden sen, me Iärnst en Iwer strewe gud Werken tö forrogten. Sok es gud en net foar di Mensken.