Diär-t ek höndertmål wederfeid, nü ön dös Tid, Hüsing, Brödhem, en Sestern, en Moder, en Biärner, en Eker- me Forföllinger, en ön di tökommen Tid dit ewig Lewent.
En halt üs iärnsthaft ön, dat wü di Gottloasheid en di Begjärligheiden eter di Wârld forlögne skel, sik ön Tügt hoald, rogtfardig en gottselig lewwe ön dös Wârld.
En sin Stört tōg di träd Dil van di Stiären, en smet-s üp di Örd. En di Drak stond voar di Wüf, diär bår skuld, omdat, wan jü geboren hed, hi dit forsling küd.
En ik sprok tö jam: Herr! dü wētst et. En hi said tö mi: Dössen sent, diär kjemmen sen üt gurt Bedrük, en ha jår Kloader tauet, en ha jår Kloader lägt måket on dit Blöd van dit Lum.
En kündig gurt es di gottselig Hjemmelkheid: Gott es ipenbåret ön-t Flēsk, rogtfardigt ön di Geist, es sen uden van di Engeler, es prötjet uden bi di Heiden, es liwt uden ön di Wârld âpnommen ön di Herlikheid.
For üs Iär bestånt diäron, nämelk dit Tjügnis van üs Geweten, dat wü ön Jenfoaldigheid en Aprogtigheid voar Gott, ek ön Wisheid na dit Flēsk, mar ön Gottes Gnad üp Warld wandelt ha, en foar-t mist bi ju.
Diärom betǟnk jens, ik stjür Profeten tö ju, en wis Lid, en Skreftlirten; en van danen wel I hokken doad make en krütsige, en hokken wel I pitske ön ju Skulen, en wel jam forfölge van di jen Steid tö di Üder.