Mar di fast Gründ, welk Gott leid hēd, stånt fast, en hed döt Segel: Di Herr känt sin Einen; en Arkjen stun of van di Lasterhaftigheid, hokken di Nom van Kristus nämt.
Üs Gott Våder dit beslöten hed, dör di Helligmåking van di Geist, tö Fölligsomheid, en tö Bespränking me dit Blöd van Jesus Kristus, Gott iw ju vul Gnåd en Frēd.
Alliküs dör Gottes Kraft üs Allerlei, (wat tö dit Lewent en Gottesfürgt tinet) skänkt uden es, dör di Känels van di, diär üs beröpen hed dör din Herrelkheid en Dögd.
Mar I, min Lewsten! wil I dit nü tövoaren wēt, da nem ju ön Agt, dat I ek dör Forirring ön di rokloas Lid, me samt jam forfört ud, en ju ein Fastigheid forles.