En hi befoal dit Volk, dat ja jam diäl sä̂t skuld üp dit Gä̂s, en nöm di fiif Liwbroad en di tau Fesk, såg âp tö Hemmel en danket, en broks en jåw di Lirlings di Liwer, en di Lirlings jåw dânen dit Volk.
Hokken üp di Dagen halt, däd dit om di Herr sin wel. Di ek diärüp halt, di dädt uk om di Herr sin wel Di diär et, di däd dit tö di Herr sin Iär, en danket Gott. Hokken ek et, di et ek tö di Herr sin Iär, en danket Gott.
Din Spis es foar di Måg, en di Måg es foar di Spis; mar Gott wel dös en di jünder tö nönt måke. Dit Lif es ek diär foar di Hureri, mar foar di Herr, en di Herr foar di Likhäm.
Mar wan dü frīst, da forsendigst dü di ek; en wan en Jümfer frit, da fersendigt jü sik uk ek; dag skel sokken Bedrük hå ön jar Flēsk. Ik forskoanigt ju hold.
Let ju ek me manningerlei en främed Lir ombidriw. For hat es gud, dat dit Hart stark ud dör di Gnad, ek dör di Spisen, hurvan dânen nin Net hå, welk sik diärön hoald.