En hi ging en litjet voarüt, fǟl diäl üp sin Ansegt, en bödigt en sprok: Min Våder est mögelk, da let dös Kelk mi forbi gung; dag ek üs ik wel, mar sa üs-t din Wel es.
Hi nōm Ofskid (said: får wel!) van jam, en said: Ik mut voaral dit naist Fǟst ön Jerusalem hoald; wan Gott wel, da wel ik weder tö ju kom. En hi foar weg van Efesus.