En ja stjürt diärom jår Lirlings me Herodes Tinsten tö höm, en said: “Meister, wü wēt, dat dü wårhaftig best, en lirst Gottes Wei ǖst rogt es, en dü frågest om Nemmen wat, for dü letst ek üp di höge Stand van di Mensken.
Wil dat wü nü sa-n Tölöwing hå, min Lewsten! da let üs van alle Plakken on-t Flēsk en ön di Geist üs renske, en fortfår me di Helligheid ön Gottesfürgt.
Betank ditsalwige, dat ju Bedrüwwetheid, üs-t Gott gefallt, watfoar en Flit dit ön ju wirket hed, diärtö Forswåring, Fortörning, Furgt, Forlangen, Iwer, Wrög? I ha ju ön al dös Dingen bewiset, dat I rin sen ön di Dåd.
Mar van danen, diär wat önsen wiär, wat ja uk voarhen wessen hed, diärön kir ik mi ek. For Gott agt ek dit Önsen van di Mensken. Mar dânen, welk dit Önsen hed, hå mi nönt üders lirt.
Diärom da, min Lewsten, alliküs I altid frai harket ha, ek alining, wan ik bi ju wiär, mar uk ön di Tid, wan ik van ju wiär, skaffe dat I selig ud me Fürgt en Sjilwin.