14 En dit es dit fast Fortruen, wat wü tö höm hå, dat wan wü om wat bed ön sin Nom, dat hi üs hjert.
Jå, Alles, om wat I bed ön ju Gebet, skel I fo, wan I liiw.”
Dag ik weet, dat dü mi altid hjerst, mar om di Kär Lids wel, welk hjir rund ombi stun, si ik dit, dat ja liiw, dü heest mi stjürt.
En om wat I bed wel ön min Noom, dit wel ik dö, omdat di Vader iäret ud ön di Seen.
Wan I ön mi blīw, en min Uurd ön ju blewt, da mai I bed, om wat I wel, hat skelt ju wederfår.
Tövoaren ha I om nöndt böden ön min Noom. Bed, da skel I fo, om dat ju Blidheid volkommen es.
Mar wü weet, dat Gott di Senders ek hjert; mar wan er hokken gottesfürgtig es, en sin Wel dǟd, di hjert Hi.
Dör höm ha wü Frügged en Tögang me al Fortruen dör di Glow ön höm.
Warp ju Fortruen ek weg, wat en gurt Beloaning hed.
For wü sen ön Kristus dilhaftig uden, wan wü di Begen van di fast Gründ bet tö Jend fast hoald.
Mar Kristus, üs en Seen aur sin Hüs, huns Hüs wü sen, wan wü dit Fortruen en di Höp bet tö Jend fast hoald, en di Rum.
I bed, en fo nönt, aurdat I öwel bed, omdat I dit ön ju Wellest dörbring kjen.
Bekän arküder ju Send, en bödige foar arküder, om dat I sünd ud. Di Rogtfardig sin Bödig formai vul, wan-t iärnsthaftig ment es.
En nü, Biärnkes! bliw bi höm, omdat, wan hi ipenbåret ud, dat wü en früggelk Tötruen ha, en ek tö Skand ud voar höm bi sin Tökomst.